I jakten på att säkerställa tillgången på våra rättigheter har vi glömt bort våra skyldigheter, skriver Correns Markus Jonsson.

"Polisen tog min pojkväns liv", säger den sjuttonåriga flickvännen och konstaterar sedan att "det inte går att ersätta". Pojkvännen dog för två veckor sedan efter att ha kraschat med sin motorcykel mot en vägarbetsbom på Årstalänken i Stockholm.

Flickvännen, som var passagerare under vansinnesfärden, klarade sig med lättare skador. Att pojkvännens liv inte går att ersätta har hon rätt i. Men var hans död verkligen polisens fel?

Anledningen till att pojkvännen, som saknade mc-körkort, körde för fort var att han inte ville bli stoppad för hastighetskontroll av polisen. En knapp timme senare släcktes den unge förarens liv i krocken. Att någon del av denna tragiska händelse skulle vara hans eget fel verkar flickvännen inte tycka.

Det är svårt att inte förundras. Möjligtvis beror de logiska kullerbyttorna på chocken efter olyckan och sin älskades död. Samtidigt tycks den här händelsen så väl passa in i ett större mönster. Det post-moderna samhället formligen massproducerar individer som är experter på att hela tiden frikänna sig själva (och sina nära och kära) från ansvar. Allting dåligt tycks alltid vara någon annans fel. När en motorcykelfärd i 250 kilometer i timmen, utan mc-körkort och med en underårig flicka som passagerare slutar på värsta tänkbara sätt är det polisens fel?

Att slå ifrån sig och projicera sina fel och brister på andra är en mänsklig skyddsmekanism och kan säkert vara behövligt i vissa lägen. Men oviljan att inse konsekvenserna av sitt handlande håller på att bli en folksjukdom i Sverige. I jakten på att säkerställa tillgången på våra rättigheter har vi glömt bort våra skyldigheter. Plikt och ansvar läggs utanför oss själva. Nånannanismen regerar. Problemet är bara att om att en människa aldrig kan vara ansvarig för något dåligt, kan hon heller inte vara ansvarig för något gott.